Idag, dagen idag, nuet

Någon gång, det vill säga någon annan gång, ska jag bli en sådan som uppskattar och njuter av nuet. Jag vet för det mesta om när jag ska vara lycklig, tacksam och allt det där - men jag är det bara inte. 

Som nu. Jag är i Stockholm. Jag har praktik i Stockholm. Allt löste sig med avtal, boende, uthyrning och allt. Jag har precis den praktikplats jag vill ha, den jag markerade med "den här ska jag ha". Jag har gjort min första dag på praktiken, har ett flott skrivbord, har sjukt trevliga medpraktikanter och glada kollegor, därtill hittade jag utan att gå vilse (sic!) och ser till och med rätt trevlig ut på fotot till mitt passerkort. Allt är bra. Verkligen bra.

Men det enda jag tänker på är alla jag saknar. Och nej, jag kan uppenbarligen inte vara glad över att jag har så många att tycka så mycket om. Jag oroar mig över att de är så utspridda. Beklagar mig över att jag är utan dem. Er. 

Jag har så många jag vill umgås konstant med. Och så är jag fast med mig själv - och jag är sjukt trött på mitt eget klagande redan nu.

God fortsättning

Ett nytt år, en ny dag. Kan innebära allt. Kan innebära inget. 
Men oavsett innebär det mängder av möjligheter. God fortsättning!

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye säger allt